katt i svartvitt

Dela om du hatar djur

Jag gråter inte när hunden dör i filmen, jag tycker att dödsannonserna i Djurens rätts medlemstidning är mer komiska än sorgliga, på sin höjd sorgligt pinsamma. Jag har inget husdjur för jag tycker det verkar vara mer jobb än glädje och – hjälp! – jag förstår inte grejen med kattbilder på Facebook. Sådär, då var det sagt.

Jag är ingen superempatisk människa (inte så sympatisk heller kanske).

Då är jag ändå hundra resor mer empatisk idag än vad jag var för 2 000 000 år sedan när jag tog mina första trevande steg in i djurrättsrörelsen. Då var jag en renodlad cyniker som betraktade en blek värld utifrån en mur av sarkasmer och nattsvarta betraktelser. Jag brydde mig, i stort sett, inte om någon annan än mig själv och min nästa berusning. Knappast om andra människor och djur. Så självklart valde jag att bli först vegetarian och sedan vegan.

Inga konstigheter. Trots att jag saknade kompetensen att känna med andra människor så förstod jag att det var fel att döda dem – till och med de fula och ointelligenta. Och på 1990-talet när veganrörelsen skrek som aggressivast och högst var budskapet jag hörde att om jag resonerade så om människor så borde jag resonera så om alla kännande varelser.

Som många andra började jag med att läsa Peter Singers ”Animal liberation” och fann argumenten logiska och, för mig, omöjliga att argumentera emot. Jag började fråga människor varför de valde att vara veganer och tyckte att de alla hade sympatiska svar baserade på både förnuftigt resonemang och vänliga känslor. Jag frågade människor som åt kött om vad de tyckte och fick alltid svar att ”det är gott” och ”det har vi (människor) alltid gjort”. Svar som var mer känslobaserade och där eftertanke helt saknades.

Eftersom jag ansåg att de flesta människor var fula idioter men som (trots det) hade en rätt till sina liv och att inte bli konsumerade som hamburgare eller skor, så det fanns egentligen inget annat alternativ än sluta konsumera alla fula idioter.

Jag vill inte påstå att jag är särkilt smart eller intellektuell men mitt beslut var inte baserat på någon känsla inför djur, det hade inget med att tycka om djur att göra. Det var ett intellektuellt beslut baserat på logiska resonemang om livet, döden och vem som äger rätten till de båda.

Jag insåg att om jag ser på mig själv som en individ med rätt att bestämma över mitt eget liv och min egen död, så måste jag resonera likadant om andra individer, oavsett hur de ser ut eller hur smarta de är. Att känna kärlek eller tycka om andra hade väldigt lite med saken att göra.

Därför kan jag tycka det är lite synd att hela djurrättsrörelsen har gått från Fight fire with fire hardcorebudskap till Dela om du älskar djur hippie shit. Jag förstår att det är mer kommersiellt gångbart med älska alla linjen och att, till exempel, en medlemsberoende organisation behöver hålla en sympatisk ton för att nå fler och därigenom kunna göra större nytta för djuren.

Faktum är att jag gillar dagens vänliga tongångar hundra gånger mer än 1990-talets aggressiva budskap som lockade in mitt tonårsjag. Aggressiviteten behövdes då för att nå ut med budskapen över världen, vänligheten och diplomatin behövs nu för att så många som möjligt ska kunna ta budskapen till sig. Var sak har sin tid. Det kallas utveckling.

Men jag önskar att alla kunde tona ner tävlingen om vem som älskar djur mest, och hela tiden trycka på gulligheten. För kännande varelsers rätt till sitt eget liv har inget med kärlek eller gullighet att göra. En rättighet ska gälla din värsta fiende om du anser att den gäller dig och det är din skyldighet att hjälpa till att upprätthålla den rättigheten för så många du kan. Oavsett om du respekterar dem eller ej, gillar dem eller inte.

Och om en tar avstamp där, i logiken och i resonemanget, så kommer känslorna och empatin att växa fram av sig själv. Även om det tar över 20 år för vissa av oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *