Varumärket Vegan

Det fanns en tid när tanken på att en artikel, som den här – där det resoneras kring veganism på ett seriöst sätt – skulle publiceras i en tidning som Forbes var absurd. Och många veganer var glada för det. Eftersom många veganer inte hade något intresse av att diskuteras seriöst av en tidning skriven av borgarpack, för borgarpack, med borgarpack, eftersom packet bara skulle missförstå allt ändå.

”De kommer bara se det som en diet i likhet med lchf eller 5-2 dieten. De kommer se det som ett varumärke där nyttan räknas i hur mycket pengar det finns att tjäna på rörelsen. De kommer missa hela grejen med att det i grund och botten är en seriös filosofi med målet att skapa en bättre värld för alla.”

Och ja, artikeln i Forbes missar hela den grejen. Barb Stuckey för ett intelligent resonemang kring värdet av ord och antyder att plantbaserad (eller plant-based) har en bredare genomslagskraft + mindre negativt laddat bagage än vegan = ökad kommersiell möjlighet. Och att det därför kanske är dags att överge vegan till förmån för plantbaserad.

Fel, vill jag instinktivt säga och irriterar mig på hur hon missar att det handlar om mer än att bara äta bättre. Plantbaserad diet är såklart en av de större grundpelarna om du inte vill delta i konsumtionen av andra känslofyllda varelser, men det slutar inte där Barb, vill jag skrika sittandes på knä med dräglet saglandes ned över hakan. Det inkluderar kläder av läder, skinn och ull, cirkusar, djurparker, möbler, schampo som testats på djur eller innehåller någon animalisk produkt som mjölk och en rad andra produkter där animaliska delar används slentrianmässigt. Hör du mig Barb? Vem vill gå på en plantbaserad cirkus!?

Dessutom, vill jag tillägga medan jag tar tag i hennes arm och sakta drar mig upp till stående position igen. Dessutom missar du hela marknadsföringsstrategin att identifiera sig med sin målgrupp, Barb! Har du inte hört talas om Oatly? Och hur de ökade sin försäljning genom att stolt basunera ut att de är veganer?

Oatly insåg att de flesta som köpte deras produkter var veganer och att de flesta veganer mer eller mindre ser på sig själva som aktivister. Människor som för en kamp. Så de tog det till sig, började presentera sig som aktivister (och gav sig in i en strid mot svensk mjölk som de troligen visste att de skulle förlora), adderade en välbehövlig dos humor och lät Forsman & Bodenfors paketera det på ett snyggt sätt och vips. Hela målgruppen hjälper till och sprida budskapet om deras produkter, som om Oatly var synonym med kampen för en bättre värld. Strategin var så smart att folk som inte är veganer idag ser nyttan i Oatlys produkter, och dricker dem. Personligen har jag aldrig gillat t-shirts som skriker ut Vegan, men jag går gärna runt i mina OATS och Not Milk T-shirts. Jag kan inte låta bli Barb! Jag älskar att de har blivit hippa.

Sen kommer jag på att jag missar poängen. Poängen är inte om Barb har rätt eller fel. Poängen är det stora och fantastiska i att hennes artikel skrivs överhuvudtaget, för den målgrupp Forbes har. Det är ett bevis på att det budskap som tidigare bara skreks ut av arga hardcorepunkare från Umeå har blivit totalt jävla mainstream. Alltså mer lönsam. Alltså mer intressant för människor som har kunskapen (och pengarna) att kommunicera med de stora massor som har valt att inte lyssna på djurrättsrörelsen hittills. Människor som definierar sig som entreprenörer snarare än aktivister, men som har förmågan att skapa produkter som konkurrerar med de animaliska.

För någon som är vegan för djurens skull kanske det som Stuckey och hennes entreprenörsläsare gör känns som rätt sak av fel anledning. Men om målet är detsamma så skiter väl en punkare i det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *